Ensam och övergiven med ett brustet hjärta
Hur går man egentigen vidare efter ett fem år långt förhållande? Förstår inte, allt känns bara skit just nu. I skolan försökte jag bete mej som vanligt, men det tog inte många minuter innan tankarna tog över och ledsamheten kom krypande. O jag pallade inte att skriva nåt längre blogginlägg på håltimmen, kunde inte med att sitta o lipa på skolans bibliotek.
Hade ingen lust att gå till skolan imorse. Ändå pallrade jag mej tid. Tror iofs det var bra, så jag kom på lite andra tankar, istället för att sitta hemma o tycka synd om mej själv. Det hjälper inte så mkt liksom. Fast det är väl klart att man ska få vara ledsen. Igår grät jag konstant, från det att Daniel kom och vi pratade om det, tills jag somnade, vilket innebär ungefär fem timmar och två näsdukspaket. Gissa om mina ögon är svullna idag!
Allt kommer att kännas så konstigt nu. Vem ska jag nu ringa till varje dag? Vem ska jag nu mysa med? Pussa på? Krama? Göra slingor på?:P O vem ska älska mej, såsom Daniel en gång gjorde? Visst kommer vänner och familj stötta en, får jag hoppas. Men ingen kommer någonsin kunna ersätta Daniel! En så himla fin kille. Önskar att det aldrig hade behövt bli såhär. Det känns avlägset just nu, men så småningom kanske jag kan acceptera att detta faktiskt var den bästa lösningen...
"Svårt att cykla hem. Benen skakade
och tårarna rann så jag knappt såg någonting alls.
Huvudet värkte av ala tårar som gråtits.
Vad kommer att hända nu?
"Jag vill få den där känslan när jag ser på dej,
men jag får den inte längre"
De orden gjorde ont att höra.
Jag kan höra dem än,
som ett jävla eko.
På vägen hem önskade jag nästan att en bil skulle köra på mej.
Eller att jag skulle ramla med cykeln.
Fast mest av allt önskade jag
att Daniel skulle komma springande,
stoppa mej och säga att han älskar mej.
Det är ju inte förbjudet att drömma...
Den där kramen kommer jag aldrig att glömma.
Jag önskade att den aldrig skulle ta slut,
att han skulle hålla om mej,
och klappa mej på ryggen i all evighet.
Jag grät mot hans axel,
hans t-shirt blev alldeles blöt,
men det gjorde inget.
Han höll om mej hårdare, jag grät ännu mer.
Ville inte släppa taget."
Hade ingen lust att gå till skolan imorse. Ändå pallrade jag mej tid. Tror iofs det var bra, så jag kom på lite andra tankar, istället för att sitta hemma o tycka synd om mej själv. Det hjälper inte så mkt liksom. Fast det är väl klart att man ska få vara ledsen. Igår grät jag konstant, från det att Daniel kom och vi pratade om det, tills jag somnade, vilket innebär ungefär fem timmar och två näsdukspaket. Gissa om mina ögon är svullna idag!
Allt kommer att kännas så konstigt nu. Vem ska jag nu ringa till varje dag? Vem ska jag nu mysa med? Pussa på? Krama? Göra slingor på?:P O vem ska älska mej, såsom Daniel en gång gjorde? Visst kommer vänner och familj stötta en, får jag hoppas. Men ingen kommer någonsin kunna ersätta Daniel! En så himla fin kille. Önskar att det aldrig hade behövt bli såhär. Det känns avlägset just nu, men så småningom kanske jag kan acceptera att detta faktiskt var den bästa lösningen...
Här följer ett utdrag ur min dagbok den 14 november, dagen då det blev uppehåll/paus. Jag ville inte publicera det tidigare för att inte skulle påverka Daniel i sitt beslut o varför jag publicerar det nu, vet jag egentligen inte... Kanske vill jag att ni ska förstå hur ledsen jag är? Och varför jag antagligen inte kommer att vara den vanliga Linnea på ett tag, hon som allt som oftast var glad och hade lätt till skratt.
"Svårt att cykla hem. Benen skakade
och tårarna rann så jag knappt såg någonting alls.
Huvudet värkte av ala tårar som gråtits.
Vad kommer att hända nu?
"Jag vill få den där känslan när jag ser på dej,
men jag får den inte längre"
De orden gjorde ont att höra.
Jag kan höra dem än,
som ett jävla eko.
På vägen hem önskade jag nästan att en bil skulle köra på mej.
Eller att jag skulle ramla med cykeln.
Fast mest av allt önskade jag
att Daniel skulle komma springande,
stoppa mej och säga att han älskar mej.
Det är ju inte förbjudet att drömma...
Den där kramen kommer jag aldrig att glömma.
Jag önskade att den aldrig skulle ta slut,
att han skulle hålla om mej,
och klappa mej på ryggen i all evighet.
Jag grät mot hans axel,
hans t-shirt blev alldeles blöt,
men det gjorde inget.
Han höll om mej hårdare, jag grät ännu mer.
Ville inte släppa taget."
Vet inte vad jag ska skriva mer. Finns inte så mkt att säga. Kommer att bli en deppig vecka. Ska jag se nåt positivt, så känns det alltid skönt att veta att Daniel finns där om jag vill prata. För det sa han, att han inte ville mista mej helt. Så han hatar mej ju inte iaf!
Bra tack hej.
Bra tack hej.
Kommentarer
Postat av: Anonym
oj, vad fint skriver, men det gör ont i mig. det gör så jävla ont. jag vet precis, tro mig...
Trackback
